gissel.blogg.se

Alltså, jag får ibland helt galna anfall av att VILJA, att vilja leva, fortsätta utbilda mig, jobba med det jag drömmer om, ha ett normalt liv med vänner och familj och mina djur. Jag vill så himla himla mycket! Och det är såklart underbart att vilja, när man större delen av tiden INTE vill någonting mer än att "bara få försvinna" i stort sett! Känner mig bara så begränsad av mina diagnoser och min problematik som ju ändå innebär att jag inte fungerar riktigt som "elit-människorna" gör, och jag blir, mitt i den underbara känslan av att vilja, ändå ledsen för att det känns som att JAG inte kommer klara av att syssla med det enda jag faktiskt vill göra!

 

Förvirrat, jag vet, det är svårt att få satt ord på dom stormande känslorna.

Idag har jag inte sovit på hela dagen, underbart!! Låter kanske som en petitess, men att sova bort hela dagarna i brist på annan sysselsättning är inget att föredra, det är ganska hemskt faktiskt. Sen så har jag väl kanske inte gjort så mycket, men fick en liten åktur till veterinären för att köpa medicin till ena katten och även en sväng på Konsum, hallelujah! Nej, men det gör faktiskt väldigt mycket för humöret att bara komma iväg från behandlingshemmet en liten stund, det krävs inte mycket och därför är det extra synd att möjligheterna kommar så sällan, tycker jag. Men men.

   Igår kväll fick jag ett litet ryck och bestämde mig för att baka lussekatter, det tog nästan en vecka att komma igång men tillslut blev det av! Orkade dock bara baka en sats och dom tog ju slut fort, men det var (återigen) skönt att ha något att göra en stund.

   Nu längtar jag bara efter permissionen, åker till moster i Norge den 14:e och sen hem till familjen strax innan jul och blir kvar där till den 29:e. Gött, på ren göteborgska!!

Idag har vi inte gjort någonting vettigt alls, jag har sovit och djuren har sovit. Dåligt av oss kanske, men så är det.

Det blev en rejäl kvällspromenad i alla fall, i fullt snöfall!

 

Det har varit några turbulenta dagar. 

Ångesten över att vara fast här på behandlingshemmet har eskalerat, har mått riktigt piss rent ut sagt.

I förrgår kväll kände jag den där obehagligt lugna känslan som brukar infinna sig innan jag hittar på dumheter, men jag samlade ihop mig och sa till nattpersonalen att jag mådde dåligt. Så han satt i TV-rummet utanför mitt rum ändå tills jag somnat, så att jag inte skulle kunna smita iväg. Det kändes tryggt!

  Igår kväll klarade jag dock inte av att säga till, utan smet ut bakvägen på kvällen när alla var på överrapportering. Lämnade i alla fall en lapp på rummet om att jag var ute. Och när jag promenerat runt ett tag och kände vart benen var påväg så smsade jag även min terapeut som ringde upp mig. Vid det laget var nattpersonalen redan ute och letade efter mig, så dom kom och plockade upp mig innan något hann hända. Skönt!

Men ångesten har mig i ett rejält grepp och det är jättesvårt att bemästra den! Speciellt då jag känner att det står helt still när det gäller bostad. Pratade med bostadsförmedlingen idag, och dom hade än sålänge bara fått in en ledig trea denna månaden. Då en av mina systrar också är bostadslös så föreslog jag att vi kanske skulle kunna dela på den trean då, men då fick jag bara till svar att den fastighetsägaren inte var intresserad av "kompisboende" som hon kallade det... Synd, för annars hade dom ju "blivit av" med två bostadssökande personer!!

Idag har jag bokat plats på pensionatet för katterna inför julen! Åker nog till Norge redan runt lucia och sen blir det väl besök hemma över jul innan det bär av tillbaka till smålands skogar. Det är ju några veckor kvar, men känns skönt att ha något att se fram emot i alla fall!

 

Jag hittade på dumheter tidigare i veckan, i desperation under vansinnig ångest. Är fortfarande fysiskt dålig efter det, så har försummat både min hund och mig själv. Men det verkar vara påväg åt rätt håll nu i alla fall. Imorgon hoppas jag orka en riktig promenad med hunden, det ska dessutom bli sol har jag hört.

 

Men jag blir rädd för mig själv när sånt här händer. Jag vill inte att det ska hända, men när ångesten pushar mig över gränsen så händer det ändå. Önskar att jag var en bättre människa. En som såg min omgivning, inte bara mig själv. En som var normal och passade in i den mall samhället har satt upp.

 

Det enda jag verkligen önskar mig till jul, är att få bli frisk!

Jösses vilken seg dag det varit idag! Hela veckan har varit seg faktiskt, när man ser tillbaka. Otroligt ostimulerande att vara tillbaka på behandlingshemmet. Enda ljuset är att jag har mina älskade katter hos mig igen, det är så mysigt att ha dom nära!

Det har kommit lite lite snö i denna delen av landet, hunden är överlycklig trots att det mest är slask. Hon är så söt!

  I övrigt så har jag pratat med bostadsförmedlingen denna veckan, som vanligt. Blev nu avsnäst med "du vet ju att vi inte får in lediga lägenheter förrän i slutet av varje månad, du får faktiskt ringa i slutet av nästa vecka". Sorry! Varför säger dom då att man ska ligga på och ringa hela tiden för att hålla sig aktuell hos dom, kan man ju undra...

   Min hemkommun verkar defenitivt inte vara någon bra kommun att bo i om man är sjuk eller av annan anledning inte klarar av att jobba fullt och tjäna pengar och betala skatt. Det känns som att dom inte vill ha "oss" som inte tillhör gruppen "elit-människor". Folk jag träffar häromkring som arbetar inom sjukvård och omsorg är alla lika förvånade att det inte finns några resurser för folk som akut behöver bostad till exempel. Jag kan hålla med! Jag är ingen elit-människa i dagsläget och kanske aldrig kommer att bli det. Ska jag behöva flytta och byta kommun för att kunna leva ett vanligt liv..? Jag kan inte bo på behandlingshem i två år till, hur ska jag kunna bli friskare och bättre om jag inte får chans till boende och sysselsättning??

   Vet att ungdomar också har det tufft i kommunen, med både bostad och arbete. Vill kommunen att ungdomarna ska flytta, skapa sig en vardag på annan ort och sedan komma tillbaka när dom är "färdiga" med välbetalda jobb som genererar mer skattepengar..? Man kan ju undra.

Så är vi tillbaka i sverige igen. Vi körde ner igår, jag körde hela vägen för att avlasta moster M som ju skulle ta sig hem igen med. Det gick bra, vovven är ju som en ängel att ha med i bilen!

Det känns vidrigt att vara tillbaka här, fullkomligt vidrigt, vill bara härifrån. Idag har jag sovit hela dagen, lyckades ta mig ur sängen vid 18-tiden och då blev det en långpromenad med hunden. Frostigt och kallt ute, men det är skönt!

Resten av kvällen spenderas antagligen framför TV´n, oerhört berikande.

Vi har varit utan internet här ett par dagar pga en avgrävd kabel,men nu ikväll blev det fixat igen!

Änsålänge har denna veckan varit toppen, jag har inte varit så trött och vi har haft det väldigt trevligt.

Igår var jag och moster ute och promenerade nästan två timmar undetiden lillkusinen var och tränade. Vi gick runt i Fredrikstad, först i Gamlebyen med anor från 1700-talet, sedan tog vi en färja över älven och tog en sväng i den nyare delen av staden. Vovven hängde med och skötte sig som vanligt utmärkt, vilken tur jag haft som fått en så fin hund! Färjan gillade hon väl inte jättemycket, men hon accepterar det ändå!

Nu i eftermiddags åkte vi iväg några mil, ut till en grupp öar där vi promenerade, tittade på havet och en vacker solnedgång! Havet är alltid rogivande, även när det blåser som det gjorde idag!

Både igår och idag lagade jag middag, och idag passade vi även på att fira äldsta kusinen som tog sitt körkort i förmiddags =)

 

 

Dagarna går fort när man har roligt, men har bestämt mig för att vara kvar här några dagar till, kanske ända till nästa helg!

Just nu är jag superförkyld och inte så pigg, men har ändå varit mer aktiv än på länge denna veckan. Kört/hämtat barn, lagat mat, bakat och varit lite mer social än vanligt! Uttröttande men skönt =)

Hunden lever livet, här finns det alltid någon som är redo för kel eller bus! Och åka bil massor får man göra, superkul tycker hon!

 

Igår smygstartade vi advent genom att baka lussekatter, smaskigt värre!

Dagen idag har varit lång men kul, jag är supertrött och vovven är supernöjd över att få vara hos sina "människokusiner"!

  Vi lämnade smålands skogar vid nio imorse, och det blev en regning bilfärd upp mot norska gränsen i Svinesund. På vägen hann vi med att träffa mormor, ringa polisen ang en mycket vinglig och konstig bilist som höll på att orsaka en olycka på motorvägen, stanna på shoppingcenter i Uddevalla och kika lite i butiker plus handla mat. Väl framme blev det middag och nu är det snart sängdags känner jag! Ladda upp inför morgondagen som säkert blir ganska lugn för min del, men det tar nog någon dag eller två att acklimatisera sig till tempot här och då är det bra med sömn =)

Idag har vi haft en bra dag faktiskt, härligt! Var och lämnade katterna på pensionat imorse, det var lite jobbigt men vet ju att dom får mat och tillsyn och att dom överlever alldeles utmärkt.

Moster M kom hit redan vid tre-tiden, vi har hunnit med promenad, middag och lite skattjakt under eftermiddagen! Nu ska jag packa klart det sista inför avfärden imorgon bitti, längtar så efter att komma härifrån ett tag. Vovven vet vad som är på gång och hon är på helspänn, tror dock att hon saknar katterna lite faktiskt, känns som att hon letat lite efter dom idag! Gulligt =)

Fick för mig att plantera om mina älskade orkidéer såhär på kvällskvisten... Ber till högre makter att dom piggar på sig med lite ny fräsch jord och ett vattenbad, då dom varit lite hängiga sista tiden. Nu är det godnatt! 

Duktig jag varit på att uppdatera här då! Inte. Men det har varit tuffa dagar, harft otroligt mycket ångest men har inte hittat på några dumheter och det känns ändå som ett framsteg! Har varit ute och promenerat två nätter, för att dämpa ångesten. Nu har jag pratat med min moster i norge, och går allt som planerat så åker jag upp till dom under helgen och stannar i alla fall en vecka. Känns också som en mer kontruktiv problemlösningsstrategi än att åka till psyk eller hitta på dumheter för att stå ut.

Inte ge upp nu bara för att det är motigt!!!

Det har varit jobbigt denna veckan, efter besöket hemma. Är så trött på att vara här på behandlingshemmet, får panik när jag inser att jag är fast här! Snälla någon, kom och hjälp mig! Hur ska jag ta mig härifrån?

Får ångest över att ingenting händer, är fast i passiviteten och isoleringen här, blir helt galet frustrerad över att vara helt osjälvständig, att vara beroende av att ledning/personal kan och vill göra något för mig, vilket dom ofta inte kan/vill.

Vad ska jag göra..!?

Det har varit en lång dag idag, men i det stora hela har den ändå varit toppen! 

Jag och min kontaktperson L lämnade behandlingshemmet vid 08.00 i morse och styrde kosan hemåt. När vi kört en timma kom vi till en stad där det länge har varit vägarbete, och idag hade dom stängt av hela den vägen vi hade tänkt köra! Så vi fick ta en helt annan väg, vilket sinkade oss ca en timma. Men vi hann hem i tid, och traskade upp till bostadsförmedlingen för att hälsa på dom. Det var inte mycket att säga där, men känns bra att ha varit där och visat upp mig så att dom får ett ansikte till rösten i telefonen =)

   Sedan bar det av hem till syster C, kikade på hennes nya lägenhet och väntade på att syster M skulle dyka upp! När alla var samlade åkte vi ner till stan och satte oss på en restaurang och beställde lunch. God mat och en väldigt väldigt trevlig stund, saknar mina syskon så oerhört mycket!

   Efter lunchen gick vi till IFO, vi hamnade rätt efter en stunds letande. Inte den bäst uppmärkte myndigheten i stan... Mötet där gav väl i stort sett ingenting, dom kan inte tipsa om något mer än det jag redan gör för att få tag i bostad, och dom kan inte hjälpa till eftersom beslutet om vem som ska få bostad inte ligger hos dom (heller) utan hos fastighetsägarna/hyresvärdarna. 

  När vi var klara hos IFO åkte vi och hälsade på mamma på jobbet en kortis, sedan bar det av till stora köpcentrat för att prata med Telenor då det var dags att förlänga mitt mobilabonnemang. Och det gick bra, fick med mig en ny fin mobil hem, en Sony Xperia Z1, som jag trånat lite efter och nu fick jag med den för ett bra pris i abonnemanget, så det känns bra!

   Färden hem gick utan missöden, vid 19-tiden vecklade jag ut trötta ben ur bilen och stegade in till hunden och katterna som var ganska upprörda över att jag övergivit dom heeela långa dagen! Vovven har såklart fått komma ut på kissrundor flera gånger under dagen, men hon visade ändå sitt missnöje genom att ha tuggat sönder mina kära Lundhag-byxor!! Men jag klandrar henne inte, förstår att hon haft jättetråkigt idag. Det kändes ändå som det minst onda av två dåliga alternativ, att lämna henne hemma. Att sitta i bilen ensam massa timmar hade nog inte varit roligare, och bilen har inget hundgaller så det är ju inte så kul om det skulle hända något.

  Nu ska jag pilla lite med min nya mobil, sedan är det dags för sängen!

Har sedan jag vaknade imorse bara önskat att det ska bli kväll igen så att jag kan får gå och lägga mig! Ingen bra dag, funderar och ororar mig för mycket för framtiden. Känner mig helt fastlåst i situationen jag är i nu, det känns som att jag har gjort allt jag kan och nu hänger det på andra människor att det händer något positivt... Får lite smått panik när det känns som att jag inte kommer loss, fasar över att kanske behöva bli kvar här på behandlingshemmet hela vintern eller ännu längre!! Vet inte hur länge energin och framtidstron håller i sig, och är rädd för vad som händer den dagen den tar slut, om jag är kvar på detta ställe.

 

Nyss hemkommen efter en powerwalk i kylan, härligt! Det var ett bra tag sedan vi kunde promenera ordentligt, pga infektion, antibiotika och nu mitt dumma ben som gör ont, så det var skönt att komma igång igen =) Det blev ett par kortare lydnadspass med vovven under promenaden, hon skötte sig bra men jag har svårt att få henne rätt "tempererad". Med bara godis som belöning anser hon det inte vara värt att anstränga sig, och med leksak blir hon väldigt lätt övertaggad. Knepigt!

   På måndag blir det en långresa till min hemkommun för att träffa soc, det blir ett möte angående deras möjligheter att påverka min plats i bostadskön! Ska passa på att träffa och luncha med mina kära systrar. Längtar!

  Dagen har spenderats med näsan i en bok, först Inferno som slutade riktigt bra, en spännande roman med tankeväckande handling! Sedan började jag på GW Perssons nya, men har bara kommit några sidor så har inte mycket att säga om den ännu.

Idag blir det inget spännande skrivet alls, det har varit en i stort sett intetsägande dag! Det var stadsresa på förmiddagen, om man nu kan kalla stället vi åker till för stad. Allt är relativt =) Shoppade lite nödvändigheter i alla fall. Sen blev det sängläge med Dan Brown´s Inferno, en riktig bladvändare!! Lite kisspauser för hunden såklart, och nu har vi nyss varit ute på "långpromenad". Jag har så kontisgt ont i ena benet och har svårt att gå, så det blir dessvärre inte så långt nu, 3-4 kilometer bara. Synd om hunden, men vad ska jag göra!? Får gå så långt jag orkar!

Nu ska det inte gnällas mer, ska glo på TV och fortsätta läsa tänkte jag =)

 

Just det, en spännande sak har jag faktiskt gjort idag! Har beställt hem ett armband från http://www.rockbysweden.com/, dom har rea på utvalda smycken och jag beslutade mig faktiskt för att belöna mig själv genom att köpa ett fint armband! Som en liten push på vägen liksom, det är inte ofta jag handlar åt mig själv. Yeah!!

Igår eftermiddag kom psykologen som gjort min utredning hit igen, för att diskutera ändringar jag ville ha gjort i hennes utlåtande. Jag var rätt nervös innan, men hade samtal med terapeuten på morgonen och då lade vi upp en plan på vad jag skulle ta upp osv. Terapeuten var även hon med på mötet med psykologen.

Och det gick över förväntan faktiskt! Dom felaktigheter jag upptäckt ska hon självklart ändra, men hon höll också med mig i dom flesta andra synpunkter jag hade. Så det kändes skönt! På fredag kommer hon tillbaka hit och då har hon med sig den nya versionen av utredningen, hoppas att det känns bättre då! Jag tror att om jag ska kunna förlika mig med diagnoserna jag fått, så måste jag känna att det som står i papprena stämmer med verkligheten, och att det beskriver mig på rätt sätt.

  Jag tog också upp frågan om hur framförallt den ena diagnosen påverkar mina framtida yrkesval till exempel. Förklarade för henne att exempelvis polisen inte godkänner ansökningar från personer med diagnostiserad personlighetsstörning. Det tog hon på allvar och sa att det är ju en svår situation, men att det ska gå att komma undan det med läkarutlåtande och ev ny utredning den dagen det blir aktuellt. Antar att jag får tro på det hon säger, framtiden får väl utvisa hur det blir, jag hoppas i alla fall att jag ska kunna utbilda mig till och jobba med det jag verkligen vill!