Ahhh
Alltså, jag får ibland helt galna anfall av att VILJA, att vilja leva, fortsätta utbilda mig, jobba med det jag drömmer om, ha ett normalt liv med vänner och familj och mina djur. Jag vill så himla himla mycket! Och det är såklart underbart att vilja, när man större delen av tiden INTE vill någonting mer än att "bara få försvinna" i stort sett! Känner mig bara så begränsad av mina diagnoser och min problematik som ju ändå innebär att jag inte fungerar riktigt som "elit-människorna" gör, och jag blir, mitt i den underbara känslan av att vilja, ändå ledsen för att det känns som att JAG inte kommer klara av att syssla med det enda jag faktiskt vill göra!
Förvirrat, jag vet, det är svårt att få satt ord på dom stormande känslorna.
Kommentarer
Trackback
