gissel.blogg.se

Det har varit några turbulenta dagar. 

Ångesten över att vara fast här på behandlingshemmet har eskalerat, har mått riktigt piss rent ut sagt.

I förrgår kväll kände jag den där obehagligt lugna känslan som brukar infinna sig innan jag hittar på dumheter, men jag samlade ihop mig och sa till nattpersonalen att jag mådde dåligt. Så han satt i TV-rummet utanför mitt rum ändå tills jag somnat, så att jag inte skulle kunna smita iväg. Det kändes tryggt!

  Igår kväll klarade jag dock inte av att säga till, utan smet ut bakvägen på kvällen när alla var på överrapportering. Lämnade i alla fall en lapp på rummet om att jag var ute. Och när jag promenerat runt ett tag och kände vart benen var påväg så smsade jag även min terapeut som ringde upp mig. Vid det laget var nattpersonalen redan ute och letade efter mig, så dom kom och plockade upp mig innan något hann hända. Skönt!

Men ångesten har mig i ett rejält grepp och det är jättesvårt att bemästra den! Speciellt då jag känner att det står helt still när det gäller bostad. Pratade med bostadsförmedlingen idag, och dom hade än sålänge bara fått in en ledig trea denna månaden. Då en av mina systrar också är bostadslös så föreslog jag att vi kanske skulle kunna dela på den trean då, men då fick jag bara till svar att den fastighetsägaren inte var intresserad av "kompisboende" som hon kallade det... Synd, för annars hade dom ju "blivit av" med två bostadssökande personer!!