gissel.blogg.se

Har precis kommit tillbaka från kvällens "powerwalk", dock utan power idag... Märklig känsla att inte kunna skjuta på i steget utan att det gör ont. Men det går nog över tills jag gifter mig, som min kära moster brukar säga!

   Annars har dagen varit okej, orkade upp på morgonmötet imorse och sen hade jag tid med terapeuten på förmiddagen. Terapitimmen ägnades idag åt att laga mat, terapeuten bedömde mina skills i köket, som en del i förberedelserna inför vårdplaneringen i slutet av månaden. Då jag planerar att flytta hem!! Eller, i alla fall inom kort efter mötet. Är så trött på detta ställe, räknar timmarna tills månaden är slut, längtar hem så himla mycket!

   Nu väntar en kväll framför TV´n, som vanligt, hoppas på en god natts sömn och en bra dag imorgon.

 

En riktigt seg dag idag, lång väntan på att få åka och rida, vilket jag gör varje måndagkväll! Förre veckan fick jag rida en helt underbar häst och det kändes så härligt. Men idag fick jag en häst som jag inte gillar, en liten fux som helst inte vill jobba alls. Kanske är jag lat och har dåligt tålamod, men jag tycker det är oerhört trist att sitta o rida en häst som inte vill jobba, som protesterar för minsta krav! Det blev ett antal bakutsparkar rakt in i sargen och en del istadighet med, och då tröttnar jag. Fick en sträckt muskel i ljumsken på köpet, så nej, det var ingen bra dag idag.

Nu är det in i duschen som gäller, sedan sängläge framför tv´n eller med en bok!

Vi brukar gå en rejäl powerwalk varje dag, vovven och jag, men idag har regnet öst ner hela dagen så det har bara blivit kortare promenader...
Bjuder på två bilder från i förrgår! Många av våra fina skogsstigar är helt uppkörda av skogsmaskiner, så himla trist =(

Ja, nu börjar detverkligen kännas som höst i luften tycker jag! Men jag gillar hösten, i alla fall när den visar sig från sin vackra sida! Det har inte blivit många skogspromenader i sommar, har varit så himla rädd för alla huggormar, inte för min egen del, men inte kul om hunden blir biten... Vad gör man om man står 5 km rakt ut i skogen dit inga bilvägar går och hunden får ett bett.. :S Det blir till att bära 27 kg hem, och det känns väl sådär... Men nu hoppas jag att ormarna går och lägger sig snart, dom blir i alla fall slöare nu när det blir kallare så då vågar vi oss kanske ut lite mer!

 

Jag har sedan ett par veckor tillbaka bestämt mig för att inte be om förlängning när min tid här på behandlingshemmet går ut i slutet av september. Känner att situationen här inte är hållbar helt enkelt, jag kommer aldrig komma ur mitt dåliga mående sålänge jag är kvar här! Man kan ju spy hur mycket galla som helst över verksamheten, men jag orkar inte det nu faktiskt. Vill bara komma härifrån så snart som möjligt.

Dock inte det lättaste att hitta boende till mig och djuren, lägenhetshyrorna är helt galet höga, men jag hoppas att det löser sig. I värsta fall så finns det en nödlösning att ta till, så vi får tak över huvudet oavsett.

Japp, såklart att även vård/behandlingspersonal ska ha semester, men folk mår inte mindre dåligt bara för att det är sommar... Här på behandlingshemmet känns det som att tiden står stilla, det händer verkligen ingenting på hela dagarna! EN gång i veckan har vi gemensam aktivitet, typ minigolf och liknande. That´s it. Så vi är nog alla ganska ångestfyllda och understimulerade för tillfället.

Glad att jag har min kära vovve, det gör ju att jag kommer upp och ut varje dag i alla fall <3

Så har mina kissar ääääntligen kommit hit! Som jag har, väntat, förberett, planerat o väntat ännu mer, och nu är dom äntligen på plats =) Hunden sköter sig exemplariskt, tror att hon o katterna känner igen varandra trots att det är över ett år sedan de bodde ihop senast.

 

Helgen har i övrigt varit helt okej, lite seg kanske men så är det ju ibland. Idag har jag dock mått skit hela dagen, deppig, ångest, konstiga tankar etc... Drömde en helt sjuk dröm inatt, väldigt obehgalig, kanske beror måendet på det. Återstår att se hur morgondagen blir, har individuell terapi på fm i alla fall,sen blir det några långpromenader med skulle jag tro. Går ungefär en mil om dagen nu, kan bli bättre än så men det är vad jag orkar just nu.

 

Godnatt!

 

/H

Ojoj, det blev ett lååångt uppehåll här på bloggen, så var det väl inte tänkt riktigt. Men men.

 

Har mått riktigt riktigt dåligt under vintern o våren, inläggningar på psyk, ett par suicidförsök etc, vilket resulterat i att jag sen början av januari haft x-vak här på behandlingshemmet, alltså tillsyn överallt dygnet runt. Fram tills i förrgår, då blev jag fri igen =D Med andra ord så mår jag bra mycket bättre, och det är en rätt skön känsla att (med vissa bakslag) ha kunnat ta mig igenom en såhär dålig period och nu känna att livslusten återvänder så smått!

   Att våren börjar visa sig gör nog det hela lite enklare med tror jag, sol och lite vårvärme kan göra susen.

 

Annars så har det varit ganska turbulent här på beh.hemmet, många som mått dåligt och visat det genom olika självskadehandlingar, skrik, gråt, krossat proslin, "rymningar" osv. Är en sån intensiv period just nu, det går knappt en dag utan att något händer känns det som. Och det blir smått kaos varje gång, personalen blir mer eller mindre hysteriska, det ropas och springs i korridoren, ambulanser kommer, larm går, väktare får rycka ut. På något sätt så smittar det här beteendet, har en person skadat sig så är det ofta fler som hänger på. Känner själv att jag blir "triggad" när jag märker att det är oroligt och när det har hänt något. Fascinerande och lite skrämmande på en och samma gång.

 

Imorgon blir nog en bra dag, mina älskade katter ska äntligen få flytta hit! Blir ett par spännande veckor framöver när två katter och en hund ska komma överens o lära känna varandra på typ 15 kvadratmeter... Man får inte roligare än man gör sig!

 

/H

Så var man tillbaka på behandlingshemmet efter en mycket intensiv vecka hemma. Men det blev en bra jul, och har hunnit träffa vänner och syskon som är mig väldigt kära. Vovven är med hit nu, skönt att ha henne här!

Åker hem på "jullov" idag, har packat och städat och haft mig hela förmiddagen. Fick vara kattvakt inatt, så har sovit rätt bra =) Bortsett från att dom små liven väckte mig kl 05 och ville ha mat, men jag somnade igen sen som tur var.

Nu är det snart bowling som står på schemat, sista gången nu fram till januari. Satsar på revansch big time nu! Har finslipat tekniken och snackat taktik med min lagkompis :P

 

I övrigt så har jag haft väldigt mycket ångest senaste dagarna, fått ta mycket medicin men det har bara tagit udden av skiten. Vet inte riktigt varför ångesten har slagit till så, men det är väl säkert flera olika anledningar, som vanligt.

Efter dryga tre (långa) veckor är jag nu tillbaka på behandligshemmet. Snö och kallt är det, men föredrar det framför allt regn faktiskt. Vovven är fortfarande hos sin tillfälliga familj, hon kommer att följa med mig hit efter permissionen över jul. Och sedan kommer mina kissar förhoppningsvis kunna flytta hit inom en ganska snar framtid. Skulle vara så skönt att ha alla samlade, slippa det dåliga samvetet för katterna.

   Det är med blandade känslor jag är tillbaka här, det är såklart skönt att få träffa alla igen och att ha lite mer frihet än på sjukhuset. Nackdelen är ju att det blir så långt hem till syskonen och vännerna. Men nu är det ju som sagt snart dags för julpermis.

   Dagen idag har varit okej fram till sena eftermiddagen, då fick jag plötsligt en massa ångest. Har tagit tre oxascand nu under kvällen, men dom tar bara udden av det, resten ligger kvar och pyr...

Ska försöka sova relativt snart, hoppas att det blir bättre imorgon.

 

/H

Dom senaste två dagarna har varit helt upp och ner... Har träffat den största idiot till läkare som går i ett par skor! Känner mig så kränkt av hans bemötande, han lyssnar över huvud taget inte på vad jag säger till honom, utan gör sin bedömning av mig lite som han själv känner för. Vilket nu resulterar i att han mer än gärna skriver ut mig, men behandlingshemmet vill inte ta emot mig förrän dom har resurser att tillgodose de behov av tillsyn som dom anser att jag har, och biståndshandläggaren i hemkommunen kan inte bevilja mer resurser pga det utlåtade som läkaren skrivit, dvs att jag inte behöver någon tillsyn eller resurser utöver det normala. Jättekul, verkligen. Vad gör man..!?

Man blir ju torr som fnöske av sjukhusluften,allt flagnar! O dom jäkla medicinerna gör ju ingenting bättre, snacka om muntorrhet... Lär väl inte Ha några tänder kvar tillslut... Är inne på dygn 15 utan mat, dygn 10 med alldeles för lite att dricka. Känner mig ungefär som man nog gör efter att ha legat två veckor med magInfluensa och 40 graders feber samtidigt. Inte helt stadig på benen om man säger så och hjärnan fungerar knappt alls. Speciellt inte när den är drogad av oxascand, men klarar mig faktiskt inte utan den hjälp som oxascanden ändå ger, när det är så mycket ångest som det är nu.

   Imorgon har dom tänkt sig att skicka tillbaka mig till behandlingshemmet igen, får se efter ronden om dom står fast vid sitt beslut. Jag har bönat och bett dom att sätta en infart och ge mig dropp, för att jag iaf ska ha en sportslig chans att kunna stå på benen imorgon, men nej det gick inte alls för sig. Det är nämligen att belöna mig för att jag inte äter... Nu är det ju så att mina matproblem inte har med uppmärksamhetssökande och bekräftelse att göra, utan helt enkelt ett sätt att överföra den psykiska smärtan i något fysiskt, som oftast är lättare att hantera.

Får avvakta morgondagen och se vad som sker, just nu skiter jag i vilket känns det som. Dom vill inte ha kvar mig här i alla fall, det märks ju, men jag är rädd för att behandlingshemmet kommer skicka mig raka vägen till akuten igen när dom inser vilket skick jag är i, faktiskt sämre än när vi åkte. Men men, det ger sig!

 

vet att ingen läser det jag sitter och svammelskriver om, men God natt i alla fall!

...den senaste veckan. I torsdags blev jag på vårdintyg skickad till närmaste psykakut tillsammans med en personal. Där blev det inläggning, och morgonen efter skrev överläkaren lpt på mig. Blev på eftermiddagen transporterad till mitt hemsjukhus, en taxiresa på nätta 25 mil. Och här är jag fortfarande kvar. Fick dock lpt'n avskriven idag.

Mår väl inte så mycket bättre nu än för en vecka sedan, framförallt så går det dåligt med ätandet och drickandet. Och det sätter ju sina spår i hjärnfunktionen... Har även fått en för mig ny antidepressiv medicin, och känner av de negativa effekterna av den väldigt väl. Det är skitjobbigt rent ut sagt, jag vill bara skada mig, sluta finnas... 

Har knappt lämnat sängen på två dygn nu, är i väldigt stort behov av en dusch, men vet inte hur jag ska få till det, blir svimfärdig av att sitta upp i sängen... Har världens skitigaste hår i alla fall, som om det nu vore något att stoltsera med.

   Får se nu hur helgen blir, det får litegranna avgöra vad som sker i veckan, när det gäller ev utskrivning och så.

Gårdagen var en skitdag, från början till slut. Med ett avbrott, en kvällspromenad tillsammans med finaste vovven och två andra klienter, det var en välbehövlig paus från allt annat!

Orkade inte ens starta datorn, låg på sängen hela dagen i stort sett. Kvällen spenderades på rummet, men kraftiga s-tankar och planer, och ångest. Ville så gärna försvinna, men får så dåligt samvete gentemot hunden så det gick inte, inte igår i alla fall... Hade det inte varit för henne så hade jag inte levt, hon är min livlina och mitt allt!

   Idag på förmiddagen var det dags för samtal med terapeuten. Hela samtalet kom att handla om mina destruktiva tankar,  vi gick igenom mina skattningar på dagboksbladet och fyllde i en "suicidpreventionsblankett" igen. Och hon konstaterade att tillsynen var 15:e minut skall vara kvar, men jag får gå ut själv med hunden. I övrigt så blev det inte mycket till terapi, det känns som att hon inte vet riktigt hur dom ska hantera det faktum att jag aktivt väljer att inte använda mig av de färdigheter och krisplaner och allt vad det är, som dom vill att jag ska göra. Det hon tar fasta på är att jag faktiskt har stunder då hjärnan tar paus från alla dumma tankar, tex när jag rider, och hon vill att det ska bli fler såna stunder varje vecka. Hon menar på att tillslut kommer den positiva känslan hänga i längre och med tiden gör det att man börjar må bättre och bättre. Jag köper resonemanget, håller med henne om att det säkert fungerar så! Det svåra är ju bara att applicera det på sig själv... Så länge jag inte vill så kommer det aldrig blir bättre. Hur börjar man vilja..!?

 

Efter terapitimmen  blev det en halvmils promenad med sällskap av en annan klient, skönt att rensa tankarna lite plus att promenaden blir enklare att ta sig igenom med trevligt sällskap! Nu sover hunden och jag tänkte försöka läsa lite, kanske går en liten stund i alla fall.

 

 

Om dagen igår var underbar så har dagen idag varit motsatsen. Har haft noll energi, bara orkat ut på dom nödvändiga promenaderna med hunden, inte gjort någonting annat. Har haft som mission att duscha, men det har inte blivit gjort än... Jobbar på det... Har haft galet sötsug hela dagen, o eftersom jag inte har något sött att stoppa i mig så blir det mackor och/eller knäckebröd som slinker ner istället. Inte bra!! Om jag bara orkar så ska jag försöka ta mig upp till gymet och träna imorgon, det får bli morgondagens mål i alla fall.

Om jag nu kommer till morgondagen. Lusten att traska ner till tågspåret är stor. Borde tänka lite mer på konsekvenserna, men när man passerat den där "magiska gränsen" så struntar hjärnan fullkomligt i allt sånt, det är bara tanken på att slippa skiten som hägrar. Sjukt...

 

 

..har vi haft det idag, vovven och jag. Tillsammans med bästa tänkbara sällskap! Min allra underbaraste vän, som hade med sig sin hund till min hunds stora lycka. Det blev långpromenad i vackert naturreservat, bokskog är lika vacker om hösten som om våren, fast på ett annat sätt! Dagen avslutades med god lax till middag, och så har vi såklart pratat och pratat och pratat om precis allt. Så det är med värme i hjärtat jag sitter här ikväll, en sån härlig känsla! Borde sova gott inatt.

 

/H

Ingen idé att säga något om vädret, det är ju samma regn varje dag i stort sett! Idag känns det som att det knappt blev ljust innan mörkret kom igen, inte konstigt att man blir nedstämd...

   Annars så har dagen varit sådär, sover så himla dåligt nu trots medicinerna och det sätter sina spår. Äter också dåligt och det gör mig väl inte piggare, men det skadar knappast i övrigt. Så fet som jag är nu har jag aldrig varit tidigare, detta trots att jag är ute och går så mycket! Men har inte ätit ordentligt sedan jag kom hit, äter aldrig den lagade maten, om det blir nånting så är det mackor som slinker ner. Och det är ju väldigt onyttigt, och kroppen är väl desperat efter energi så den tar väl till sig all skit tio gånger mer än den skulle gjort annars antar jag... Skyller på det i alla fall, känns lite bättre att ha en förklaring som inte bara påvisar att det faktiskt är mitt eget fel att jag numera är size flodhäst.

   Inte säkert att jag får något besök imorgon, men skälen till att det isåfall uteblir är i allra högsta grad godtagbara. Får se hur det blir helt enkelt. Vill ju självfallet att besöket blir av, men den andra, destruktiva dumma, sidan tycker att det kanske vore en bra idé att inte få besök. Då kan man ju hitta på andra dumheter istället, när det inte finns nåt annat att haka upp sig på. Det blir som det blir.

 

 

/H

Det tar aldrig slut, regnet! Och snart blir det väl omvandlat till snö... Enda fördelen är att det åtminstone blir lite ljusare, får väl se fram emot det.

   Dagen idag har såhär långt varit rätt kass... Imorse fick jag helt plötsligt inte lov att gå ut med hunden utan personal, trots att det var okej under hela gårdagen. Hänger inte med i svängarna riktigt... Har dock blivit lovad att få gå ut själv med vovven nu ikväll.

   Vi har varit i Staden och bowlat idag, två andra klienter, en personal och jag. Kan säga som så att jag blev rätt krossad, gick inte alls vägen idag! Måste bero på träningsvärken efter ridningen i måndags! Bowlingen brukar vara kul, men idag hjälpte den inte mot alla dumma tankar och ångesten... Fick ett antal impulser att "rymma", hade en bra chans men tog den inte. Vet inte varför. Lusten att skära har också kommit tillbaka, hoppas att jag kan låta bli, vet hur dålig jag känner mig efter att jag skurit, det är inte värt det...

Planen är att försöka överleva tills på lördag, då får jag besök här av en mycket kär vän och det vill jag verkligen inte missa! Mycket därför jag inte är helt ärlig med personalen, hade dom vetat precis hur jag känner mig så hade det troligen blivit en tur till psykakuten, och hamnar man där vet man aldrig när man kommer därifrån. Så huvudet ovanför ytan till och med lördag! Sen får vi se hur det verkar då.

  Nu, ut i regnet och rasta hunden.

 

/H