gissel.blogg.se

Gårdagen var en skitdag, från början till slut. Med ett avbrott, en kvällspromenad tillsammans med finaste vovven och två andra klienter, det var en välbehövlig paus från allt annat!

Orkade inte ens starta datorn, låg på sängen hela dagen i stort sett. Kvällen spenderades på rummet, men kraftiga s-tankar och planer, och ångest. Ville så gärna försvinna, men får så dåligt samvete gentemot hunden så det gick inte, inte igår i alla fall... Hade det inte varit för henne så hade jag inte levt, hon är min livlina och mitt allt!

   Idag på förmiddagen var det dags för samtal med terapeuten. Hela samtalet kom att handla om mina destruktiva tankar,  vi gick igenom mina skattningar på dagboksbladet och fyllde i en "suicidpreventionsblankett" igen. Och hon konstaterade att tillsynen var 15:e minut skall vara kvar, men jag får gå ut själv med hunden. I övrigt så blev det inte mycket till terapi, det känns som att hon inte vet riktigt hur dom ska hantera det faktum att jag aktivt väljer att inte använda mig av de färdigheter och krisplaner och allt vad det är, som dom vill att jag ska göra. Det hon tar fasta på är att jag faktiskt har stunder då hjärnan tar paus från alla dumma tankar, tex när jag rider, och hon vill att det ska bli fler såna stunder varje vecka. Hon menar på att tillslut kommer den positiva känslan hänga i längre och med tiden gör det att man börjar må bättre och bättre. Jag köper resonemanget, håller med henne om att det säkert fungerar så! Det svåra är ju bara att applicera det på sig själv... Så länge jag inte vill så kommer det aldrig blir bättre. Hur börjar man vilja..!?

 

Efter terapitimmen  blev det en halvmils promenad med sällskap av en annan klient, skönt att rensa tankarna lite plus att promenaden blir enklare att ta sig igenom med trevligt sällskap! Nu sover hunden och jag tänkte försöka läsa lite, kanske går en liten stund i alla fall.