gissel.blogg.se

Dom senaste två dagarna har varit helt upp och ner... Har träffat den största idiot till läkare som går i ett par skor! Känner mig så kränkt av hans bemötande, han lyssnar över huvud taget inte på vad jag säger till honom, utan gör sin bedömning av mig lite som han själv känner för. Vilket nu resulterar i att han mer än gärna skriver ut mig, men behandlingshemmet vill inte ta emot mig förrän dom har resurser att tillgodose de behov av tillsyn som dom anser att jag har, och biståndshandläggaren i hemkommunen kan inte bevilja mer resurser pga det utlåtade som läkaren skrivit, dvs att jag inte behöver någon tillsyn eller resurser utöver det normala. Jättekul, verkligen. Vad gör man..!?

Man blir ju torr som fnöske av sjukhusluften,allt flagnar! O dom jäkla medicinerna gör ju ingenting bättre, snacka om muntorrhet... Lär väl inte Ha några tänder kvar tillslut... Är inne på dygn 15 utan mat, dygn 10 med alldeles för lite att dricka. Känner mig ungefär som man nog gör efter att ha legat två veckor med magInfluensa och 40 graders feber samtidigt. Inte helt stadig på benen om man säger så och hjärnan fungerar knappt alls. Speciellt inte när den är drogad av oxascand, men klarar mig faktiskt inte utan den hjälp som oxascanden ändå ger, när det är så mycket ångest som det är nu.

   Imorgon har dom tänkt sig att skicka tillbaka mig till behandlingshemmet igen, får se efter ronden om dom står fast vid sitt beslut. Jag har bönat och bett dom att sätta en infart och ge mig dropp, för att jag iaf ska ha en sportslig chans att kunna stå på benen imorgon, men nej det gick inte alls för sig. Det är nämligen att belöna mig för att jag inte äter... Nu är det ju så att mina matproblem inte har med uppmärksamhetssökande och bekräftelse att göra, utan helt enkelt ett sätt att överföra den psykiska smärtan i något fysiskt, som oftast är lättare att hantera.

Får avvakta morgondagen och se vad som sker, just nu skiter jag i vilket känns det som. Dom vill inte ha kvar mig här i alla fall, det märks ju, men jag är rädd för att behandlingshemmet kommer skicka mig raka vägen till akuten igen när dom inser vilket skick jag är i, faktiskt sämre än när vi åkte. Men men, det ger sig!

 

vet att ingen läser det jag sitter och svammelskriver om, men God natt i alla fall!

...den senaste veckan. I torsdags blev jag på vårdintyg skickad till närmaste psykakut tillsammans med en personal. Där blev det inläggning, och morgonen efter skrev överläkaren lpt på mig. Blev på eftermiddagen transporterad till mitt hemsjukhus, en taxiresa på nätta 25 mil. Och här är jag fortfarande kvar. Fick dock lpt'n avskriven idag.

Mår väl inte så mycket bättre nu än för en vecka sedan, framförallt så går det dåligt med ätandet och drickandet. Och det sätter ju sina spår i hjärnfunktionen... Har även fått en för mig ny antidepressiv medicin, och känner av de negativa effekterna av den väldigt väl. Det är skitjobbigt rent ut sagt, jag vill bara skada mig, sluta finnas... 

Har knappt lämnat sängen på två dygn nu, är i väldigt stort behov av en dusch, men vet inte hur jag ska få till det, blir svimfärdig av att sitta upp i sängen... Har världens skitigaste hår i alla fall, som om det nu vore något att stoltsera med.

   Får se nu hur helgen blir, det får litegranna avgöra vad som sker i veckan, när det gäller ev utskrivning och så.

Gårdagen var en skitdag, från början till slut. Med ett avbrott, en kvällspromenad tillsammans med finaste vovven och två andra klienter, det var en välbehövlig paus från allt annat!

Orkade inte ens starta datorn, låg på sängen hela dagen i stort sett. Kvällen spenderades på rummet, men kraftiga s-tankar och planer, och ångest. Ville så gärna försvinna, men får så dåligt samvete gentemot hunden så det gick inte, inte igår i alla fall... Hade det inte varit för henne så hade jag inte levt, hon är min livlina och mitt allt!

   Idag på förmiddagen var det dags för samtal med terapeuten. Hela samtalet kom att handla om mina destruktiva tankar,  vi gick igenom mina skattningar på dagboksbladet och fyllde i en "suicidpreventionsblankett" igen. Och hon konstaterade att tillsynen var 15:e minut skall vara kvar, men jag får gå ut själv med hunden. I övrigt så blev det inte mycket till terapi, det känns som att hon inte vet riktigt hur dom ska hantera det faktum att jag aktivt väljer att inte använda mig av de färdigheter och krisplaner och allt vad det är, som dom vill att jag ska göra. Det hon tar fasta på är att jag faktiskt har stunder då hjärnan tar paus från alla dumma tankar, tex när jag rider, och hon vill att det ska bli fler såna stunder varje vecka. Hon menar på att tillslut kommer den positiva känslan hänga i längre och med tiden gör det att man börjar må bättre och bättre. Jag köper resonemanget, håller med henne om att det säkert fungerar så! Det svåra är ju bara att applicera det på sig själv... Så länge jag inte vill så kommer det aldrig blir bättre. Hur börjar man vilja..!?

 

Efter terapitimmen  blev det en halvmils promenad med sällskap av en annan klient, skönt att rensa tankarna lite plus att promenaden blir enklare att ta sig igenom med trevligt sällskap! Nu sover hunden och jag tänkte försöka läsa lite, kanske går en liten stund i alla fall.

 

 

Om dagen igår var underbar så har dagen idag varit motsatsen. Har haft noll energi, bara orkat ut på dom nödvändiga promenaderna med hunden, inte gjort någonting annat. Har haft som mission att duscha, men det har inte blivit gjort än... Jobbar på det... Har haft galet sötsug hela dagen, o eftersom jag inte har något sött att stoppa i mig så blir det mackor och/eller knäckebröd som slinker ner istället. Inte bra!! Om jag bara orkar så ska jag försöka ta mig upp till gymet och träna imorgon, det får bli morgondagens mål i alla fall.

Om jag nu kommer till morgondagen. Lusten att traska ner till tågspåret är stor. Borde tänka lite mer på konsekvenserna, men när man passerat den där "magiska gränsen" så struntar hjärnan fullkomligt i allt sånt, det är bara tanken på att slippa skiten som hägrar. Sjukt...

 

 

..har vi haft det idag, vovven och jag. Tillsammans med bästa tänkbara sällskap! Min allra underbaraste vän, som hade med sig sin hund till min hunds stora lycka. Det blev långpromenad i vackert naturreservat, bokskog är lika vacker om hösten som om våren, fast på ett annat sätt! Dagen avslutades med god lax till middag, och så har vi såklart pratat och pratat och pratat om precis allt. Så det är med värme i hjärtat jag sitter här ikväll, en sån härlig känsla! Borde sova gott inatt.

 

/H

Ingen idé att säga något om vädret, det är ju samma regn varje dag i stort sett! Idag känns det som att det knappt blev ljust innan mörkret kom igen, inte konstigt att man blir nedstämd...

   Annars så har dagen varit sådär, sover så himla dåligt nu trots medicinerna och det sätter sina spår. Äter också dåligt och det gör mig väl inte piggare, men det skadar knappast i övrigt. Så fet som jag är nu har jag aldrig varit tidigare, detta trots att jag är ute och går så mycket! Men har inte ätit ordentligt sedan jag kom hit, äter aldrig den lagade maten, om det blir nånting så är det mackor som slinker ner. Och det är ju väldigt onyttigt, och kroppen är väl desperat efter energi så den tar väl till sig all skit tio gånger mer än den skulle gjort annars antar jag... Skyller på det i alla fall, känns lite bättre att ha en förklaring som inte bara påvisar att det faktiskt är mitt eget fel att jag numera är size flodhäst.

   Inte säkert att jag får något besök imorgon, men skälen till att det isåfall uteblir är i allra högsta grad godtagbara. Får se hur det blir helt enkelt. Vill ju självfallet att besöket blir av, men den andra, destruktiva dumma, sidan tycker att det kanske vore en bra idé att inte få besök. Då kan man ju hitta på andra dumheter istället, när det inte finns nåt annat att haka upp sig på. Det blir som det blir.

 

 

/H

Det tar aldrig slut, regnet! Och snart blir det väl omvandlat till snö... Enda fördelen är att det åtminstone blir lite ljusare, får väl se fram emot det.

   Dagen idag har såhär långt varit rätt kass... Imorse fick jag helt plötsligt inte lov att gå ut med hunden utan personal, trots att det var okej under hela gårdagen. Hänger inte med i svängarna riktigt... Har dock blivit lovad att få gå ut själv med vovven nu ikväll.

   Vi har varit i Staden och bowlat idag, två andra klienter, en personal och jag. Kan säga som så att jag blev rätt krossad, gick inte alls vägen idag! Måste bero på träningsvärken efter ridningen i måndags! Bowlingen brukar vara kul, men idag hjälpte den inte mot alla dumma tankar och ångesten... Fick ett antal impulser att "rymma", hade en bra chans men tog den inte. Vet inte varför. Lusten att skära har också kommit tillbaka, hoppas att jag kan låta bli, vet hur dålig jag känner mig efter att jag skurit, det är inte värt det...

Planen är att försöka överleva tills på lördag, då får jag besök här av en mycket kär vän och det vill jag verkligen inte missa! Mycket därför jag inte är helt ärlig med personalen, hade dom vetat precis hur jag känner mig så hade det troligen blivit en tur till psykakuten, och hamnar man där vet man aldrig när man kommer därifrån. Så huvudet ovanför ytan till och med lördag! Sen får vi se hur det verkar då.

  Nu, ut i regnet och rasta hunden.

 

/H

Nja, folk har haft koll på mig, vilket är oerhört irriterande och framförallt så stör det vovven mkt märker jag!

Hoppas på bättring inom kort. Måendet är detsamma, ligger o balanserar på den där gränsen mellan tanke och handling. Vi fick en blöt men rätt go promenad i skogen idag, hunden o jag. Dagens enda lite positiva.

Orken är på noll, tar den energi som finns till att ta hand om min hund. Städning, tvätt, vara social och trevlig osv är betyligt lägre priotiterat. Nu ikväll satt jag på sängen, försökte ta mig upp för att fixa en knäckemacka. O det gick fan inte! Tankens kraft var inte tillräcklig, tog säkert fem min innan jag fick benen att börja röra sig från sängen... Wierd

 

/H

Efterverkningarna blev att jag nu har tillsyn var 15:e minut, inte får lämna behandlingshemmets område ensam, och därför måste någon följa med även när jag ska ut med hunden... Kan bli spännande dethär, tur att det inte blev vak i alla fall!!

...vad det gör ont i kroppen idag! Var iväg och red igår, det var länge sedan och det känns idag kan jag säga. Men gud så skönt, att få 45 min paus från alla tankar förutom det som rör själva ridningen. När jag sitter på hästen fokuserar jag bara på den och ridningen. Guld värt!

   Har träffat terapeuten nu på förmiddagen. I behandlingen ingår terapi två gånger i veckan, ena gången individuellt och andra gången i grupp. Kbt och dbt. Är ingen jättefan av dessa terapimetoder, framförallt inte dbt´n, men känner att jag måste ge det en chans. Nu när jag ändå är här liksom.

Verkar som att det först idag gick upp för terapeuten att mina s-tankar faktiskt är på riktigt, att gränsen till handling är ganska utsuddad. Får se vad det blir för efterverkningar av detta, får alltid ångest när jag varit ärlig med hur jag mår, känns som att jag på något sätt förråder mig själv...

   För övrigt så regnar det faktiskt inte idag, ska försöka passa på att ta en långrunda i skogen med hunden! Har varken ork eller lust idag, men ut måste hon ju och för hennes skull hade det varit bra med en rejäl skogspromenad.

 

/H

Fast känns som att jag är lika seg oavsett vad det är för veckodag.

Har inte varit speciellt produktiv idag, varit ute med hunden en kort sväng, blev inte mer än ca 45 min. Och så korta kissrundor såklart, men det är inte kul nu när det är så mkt jägare i skogen, vågar inte ge mig ut på långrundor då! Inte såhär under helgen i alla fall.

En i personalen har visat mig gymet här idag, och fixat ett träningsprogram åt mig. Borde kännas bra, tror att det känns bra innerst inne även om jag inte vill tillåta mig att känna det. Hoppas att jag kan frammana orken att följa programmet, så kanske energin blir lite bättre överlag! Vill ju att vardagen ska fungera, vill inte vara såhär orkeslös, vill känna att livet är värt att leva. I dagsläget orkar jag inte ens engagera mig i hunden, och det märks på henne. Jag kan inte motivera och peppa henne så mycket som hon behöver, det går ut över hennes lust och humör och över träningen som inte fungerar så bra som den skulle kunna göra. Och det är hemsk att gå runt med det dåliga samvetet, att jag till och med drar ner min hund i mitt "dåligtmående-träsk"...

   S-tankarna är ständigt närvarande, det har dom varit i stort sett hela tiden sedan jag kom hit. Flera kvällar/nätter har det varit så nära att jag promenerat iväg ner till järnvägen, har alltså korsat gränsen för tanke/handling ett antal gånger... Och det är skrämmande, det gör i alla fall mig rädd för mig själv. Visst, jag är ju fortfarande vid liv men kan inte alls garantera för mig själv att jag inte kommer ge efter för tankarna.

Den jäkla hopplöshetskänslan bidrar nog mycket till tankarna, jag har liksom givit upp, det kommer aldrig att bli bättre, kommer aldrig kunna få det liv jag egentligen vill ha. Och jag veeet att man absolut inte får/ska tänka så, men det vet alla som någon gång har mått dåligt att det är inte så lätt att styra över, speciellt inte när man har haft problem under lång tid.

   Jag har åtminstone inte skurit eller på annat sätt gjort mig illa fysiskt sedan jag kom hit, det är alltid något! Det var ju det sista jag gjorde innan jag lämnade sjukhuset i höstas. Har rakblad med mig hit, som klarade sig igenom kontrollen av bagaget. Känns skönt att veta att det finns, jag är ett stort fan av "nödutgångar", vet jag bara att dom finns så klarar jag oftast av att hantera impulserna när dom kommer! Inbillar jag med i alla fall.

Har bott här ute i skogen, på ett behandlingshem vi kan kalla "L", i ganska exakt tre månader nu. Halvåret innan jag kom hit tillbringade jag på psyk, hela våren och sommaren. Och nu är det vinter ute,igen. Mörkt och blött och kallt, inget man blir piggare av, inte jag i alla fall och är ganska säker på att jag inte är ensam om det.

 

Det är inte helt enkelt att anpassa sig till miljön som råder här. Jag är helt ny när det kommer till beh.hem, vet inte alls hur det fungerar så det har varit mycket att ta in de här tre månaderna. Jag är inte på något sätt övertygad om att detta är rätt forum för mig, har dessutom en magkänsla som säger att det inte står helt riktigt till här, när det gäller verksamheten. Men tre månader är inte lång tid, har bestämt mig för att stå ut ett tag till och se hur det utvecklar sig. Alternativen, om jag väljer att inte stanna här, står inte direkt på kö...

    Här på L får man ha med sig husdjur, och det var huvudanledningen till att jag valde just L. Min älskade vovve måste kunna vara där jag är, jag behöver henne och hon behöver mig. Utan henne hade jag inte ens kommit ur sängen om dagarna, det kan jag garantera!

    En ganska kass dag är påväg att ta slut, den avslutades i alla fall bra med en film tillsammans med trevligt sällskap. Nu är det dags för sängen, mer spännande än såhär blir det inte en lördagkväll!

 

Natti

/H

Sitter och fixar med bloggen, känner ett driv, vill ha ett forum med plats att lyfta mina funderingar. Hoppas såklart att eventuella läsare kan få någon slags behållning av det jag i framtiden knåpar ihop.

/H