gissel.blogg.se

När jag åkte hem på permission i december så bestämde jag mig för att sluta med en av mina antidepressiva mediciner. Det kändes som enda sättet att bli av med den, eftersom sjuksköterskan här får lite smått panik när man pratar om att trappa ner medicin. Och det gick ju bra, fantastiskt bra till och med! Känner mig som en annan människa, hjärnan har börjat vakna upp ur läkemedelskoman och har börjat fungera igen! Står fortfarande ett antidepressivt läkemedel, och några för sömnen, men man måste ju börja någonstans =)

  Idag fick jag träffa läkaren, som kommer hit varannan vecka. Han hade inga åsikter om att jag självmant satt ut medicinen, utan tog bort den från min lista. Vi gjorde även några andra ändringar, satte ut läkemedel som jag inte längre använder etc. Skönt!

  Och jag mår fortfarande helt okej. Dagarna här är inte speciellt roliga, det händer ju ingenting, men jag är mest uttråkad, har inte haft några suicidtankar på en månad nu! För mig är det helt fantastiskt, då jag levt med dessa tankar ständigt närvarande under lång tid, det blir en välbehövlig paus nu, och får därmed mer utrymme att tänka konstruktivt och se framåt!

  På bostadsfronten går det dålig, eller det går snarare inte alls. Det finns inga lägenheter enligt bostadsförmedlingen. Och då blir det ju såklart svårt att få en, det förstår ju jag med. Så vi får försöka börja tänka mer outside the box. Har en liten fundering på gång, en tillfällig lösning som kanske kan vara något! Men det krävs lite mer forskning på den punkten, fortsättning följer!

   Hunden har varit lite mystiskt halt på ett framben av och till de senaste dagarna. Vet inte riktigt vad det är som felas, men vi har fått ta det lugnt med enbart korta koppelpromenader. Det är så knepigt, och svårt att se för hon haltar bara ibland, något enstaka steg emellanåt... Hoppas att lite vila gör susen, även om hon inte alls håller med om att hon ska ta det lugnt :P